onsdag 4 mars 2020

Hjärnskadad, uppgiven, med bortsprunget barn

Jag minns att jag satt ungefär här, och fast bestämd fastän för 22 år sedan och försökte beskriva en känsla så fasansfull att jag frusit till is inombords av själva chocken.


Jag minns då hur jag tänkte: Är det mest logiska jag kan göra, när jag borde aktivt göra något för att söka och försöka finna mitt barn och förstå vart hon var tagit vägen, och vad hon drabbats av. att beskriva den hemska känslan jag kände - så jag skulle minnas vad det nu var jag skulle göra - och så jag skulle kunna fortsätta med letandet igen om jag tappat bort mig själv och mitt minne så mycket att glömskan satt in.

Skrivet av: Annelie Malena Eriksson[A2gxezu8oukib-21]

Inuti mig rusade jag desperat kring en stor ek i Brommaplan-rondellens underground, och vet med mig att här nånstans jagar en psykiskt sjuk kvinna mitt barn som precis lärt sig gå. Och mitt barn vet inte hur och var hon skall återfinna mig, om hon helt tappat bort mig.
Nånstans dånade en stor klocka, och högt kom orden över mina läppar: Oh gud -hjälp mig!
Samtidigt vet jag att min halvförvirrade morsa sällan tar sig långt, utan att försöka påkalla min uppmärksamhet i trafik värre än i tätort på sin höjd. Min nyligen uppkomna grava hjärnskada värkte påtagligt när plötsligt en insikt slog mig. Kyrkans klocka ringde för fullt i Brommaplan, och nån stod med öppen dörr och höll upp porten till kyrkan -så jag kunde finna "den rätta vägen" -så uppenbar kändes hjälpen av. Men det minst påtagligt logiska lösningen såg jag det som: att mitt i detta kaos kila bort till kyrkan för att delta i gudstjänst. Vart var flickan? Hopplösheten fick mig att uppvisa ilska fastän jag storgrät inuti. Jag önskar...hasplade jag ur mig....jag önskar....att du inser hur mycket jag älskar dig...och att min kärlek är nog för att du ska finna mig, hitta mig...se mig, och gå till mig och att du är oskadd flicka lilla...och finner mig nu, snart, och direkt....vart är du?
Och gud sa jag sen och vände mig mot kyrkan åt...när du fått mig hit, hjälpt mig hit och skänkt mig en sån gåva, hjälpt mig att få en sån fantastiskt stor barnaskara -som jag älskar - och som jag fått. Kunde du då inte gud hjälpa mig ytterligare så långt att jag begrep hur jag i all världen skall få det att fungera med så många barn - för jag vill inte lämna något av dem, och jag vill inte tro att det är meningen - när de väl fötts till livet.

Tröttheten och uppgivenheten ville jag inte skulle slå in. Jag vill inte ge upp, jag vill ha mitt barn -Snälla gode gud hjälp mig skrek jag rakt ut. Tårarna rann nedför kinderna...….fortsättning följer

Titta på Lämpliga filmer för barn:
Skönheten och Odjuret   The nutcracker and the four realms   Maleficent    Aladdin
[A2gxezu8oukib-21]